Förvaltningsrätten kan besluta om att en missbrukare ska få vård fastän han eller hon inte vill. Missbrukaren kan då dömas till vård enligt lagen om vård av missbrukare (LVM).
Syftet med det är att avbryta ett missbruk av till exempel alkohol eller narkotika och befaras komma att motivera personen till behandling under frivilliga former.
Förutsättningarna för vård enligt LVM är att en person till följd av missbruk av till exempel alkohol eller narkotika behöver vård för att komma ifrån sitt missbruk. Det krävs också att vården inte kan ske på frivillig väg, och att personen som en följd av missbruket utsätter sig för allvarlig fara, löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv eller allvarligt skada sig själv eller närstående.
Socialnämnden ska inleda utredning, när den genom anmälan eller på något annat sätt har fått kännedom om att det kan finnas skäl att bereda någon tvångsvård. Om utredningen visar att personen behöver vård enligt LVM går en begäran vidare till förvaltningsrätten. Det är sedan förvaltningsrätten som beslutar om tvångsvård.
Om det är sannolikt att förutsättningarna för vård enligt LVM är uppfyllda och man inte kan vänta på att förvaltningsrätten ska pröva målet på grund av att missbrukaren kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat om han eller hon inte får omedelbar vård, eller på grund av att det finns en överhängande risk för att missbrukaren till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående får socialnämnden besluta att en missbrukare omedelbart ska omhändertas. Om man inte kan vänta på att socialnämnden ska fatta ett sådant beslut får beslut om omhändertagande fattas av nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat.
Om socialnämnden har beslutat om omedelbart omhändertagande ska beslutet senast dagen efter att beslutet fattades skickas till domstol för prövning.
Domstolen kallar alla berörda till en muntlig förhandling. Det är oftast en juristdomare och tre nämndemän som dömer. De flesta förhandlingar på domstolar i Sverige är offentliga, men i mål om tvångsvård är det vanligt att domstolen beslutar om så kallade stängda dörrar. Det innebär att allmänheten och andra som inte är direkt personligt berörda inte får vara närvarande i rättssalen.
Om det blir aktuellt att tvångsomhänderta en missbrukare för vård, kan han eller hon få ett så kallat offentligt biträde. Det är domstolen som beviljar ett offentligt biträde, som tar tillvara missbrukarens intressen i målet. Tag kontakt med oss om du vill veta mer.
Det är kommunens socialnämnd som bestämmer hur vården ska ordnas och var missbrukaren ska bo under vårdtiden. Den som dömts till tvångsvård får vården på hem som är särskilt avsedda för att ge vård enligt LVM (så kallade LVM-hem). Statens Institutionsstyrelse beviljar en person plats på ett LVM-hem efter anmälan av socialnämnden.
Vistelsen på ett LVM-hem pågår under högst sex månader, och ska så snart som möjligt övergå till öppnare former. Vistelsen börjar ofta med avgiftning och en utredning av missbrukarens problem och behov. Utredningen kan omfatta samtal med psykolog, färdighetstester, social och psykiatrisk utredning och mynnar ut i en individuell behandlingsplan.
När det är möjligt kan den som tvångsvårdas få tillfälle att vistas utanför LVM-hemmet för vård i annan form. Det är den som förestår vården vid LVM-hemmet som beslutar om sådan vård.
Vården kan i vissa fall inledas på sjukhus. Det är socialnämnden som ska ta ställning till om missbrukaren behöver vård på sjukhus till att börja med.
Förvaltningsrättens beslut om tvångsvård kan överklagas till kammarrätten. Inget prövningstillstånd behövs för att kammarrätten ska ta upp ett sådant överklagande.
Det står i förvaltningsrättens dom inom vilken tid och till vilken kammarrätt du ska överklaga. I överklagandet ska du skriva vad du är missnöjd med i förvaltningsrättens dom, och på vilket sätt du vill att den ska ändras. Du ska alltid skicka in överklagandet till den förvaltningsrätt som meddelat domen.
Text: Sveriges domstolar
